Min vän Skrållan

Sen den dagen då Skrållan kom in i mitt liv har inget varit sig riktigt likt. Jag hade länge gått och funderat på att skaffa mig en söt liten katt (har alltid älskat djur, då speciellt hundar och katter) men det var först nu, sedan jag flyttat hemifrån, som jag kunde förverkliga min dröm. 

Så jag gjorde som så många andra gör, satte mig ner och ögnade igenom dagstidningens annonser, och ringde än till det ena stället och än till det andra. På ett ställe kostade Europékatterna 600 kr, på ett annat var katterna slut, på det tredje var de små liven inte små utan bortåt 6-7 år och på ett fjärde ville ägaren inte ge mig någon katt eftersom han inte ansåg mej vara någon riktig djurvän eftersom jag inte hade någon trädgård som jag kunde släppa ut mitt husdjur i. Att en innekatt som får mycket kärlek av sin matte och då och då får gå ut i koppel kunde må lika bra som de katter som får springa ute hur mycket de vill, kunde han absolut inte hålla med om. Så där hade jag inget heller att hämta. Men skam den som ger sig! 

Till sist hittade jag ett telefonnummer som gick till 046-området och ringde dit. Tjejen som svarade berättade att de (hon och hennes man) hade en söt 12-veckors kattunge som de tyvärr inte kunde behålla pga att de redan hade två andra katter, dels kattmamman till kattungen och dels sistnämndes broder. Vi bestämde att jag skulle komma och se på den lilla kattflickan dagen därpå, så jag skulle hinna skaffa kattlåda, kattmat och liknande, och sa "hej då" till varandra och la på våra lurar.Dan därpå åkte jag ut till B&W och köpte hela kundvagnen full av olika saker som kunde behövas till en katt, som för att bara nämna en del: kattmat, matskål, kattsand och kattlåda, vitaminer, koppel och kam. Jag hade knappt varit hemma längre än någon timme förrän jag kom på att jag saknade något att forsla min nya vän i. Så, det var bara att ge sig iväg igen, in till stan. Där fick jag tag på en mindre hundkorg utav rotting och kunde, nöjd men mer fattig återvända hem. 

Ett par timmar senare var det dags att ge sig iväg igen. Denna gången bar det iväg med 135-bussen till Bjärred. Väl av bussen började ett ihärdigt, om inte timslångt så åtminstone halvtimmeslångt sökande efter rätt villa. Till slut hittade jag rätt. Skrållans f.d. matte och husse visade sig vara ett ungt, mycket trevligt par och vi pratade både länge och väl om katter och skötsel av dessa etc. Under tiden gjorde jag allt för att bekanta mig med den lilla kattflickan som skulle bli min utan att lyckas speciellt bra, hon var allt annat än intresserad av mig. Nä, tacka vet jag brorsan! tycktes hon tänka och busade på med sin gulrandiga bror Oskar. Själv var hon minst lika vacker som bror sin, och en nästan exakt kopia av sin mor, "brunspotted" som hon är med orange teckning lite här och där. Bl.a. har hon en festlig lite fläck ovanför ögonen, ungefär mitt emellan öronen. Efter att ha varit ute i Bjärred nån timme så fick jag och Skrållan skjuts hem. Trots att de inte ville ha något för Skrållan utan bara ville höra ifrån mig efter en tid igen, så de fick höra hur det gick, kunde jag inte med att inte betala något, så jag gav dem en symbolisk summa på 50 kr. Men för mig är hon givetvis värd allt! 

Tiden som följde var rätt jobbig. Innan vi hann lära känna varandra riktigt höll vi på att gå varandra på nerverna. Skrållan var inte bara en ovanligt vacker kattfröken (ej menat som skryt, det är bara vad de flesta tycker om henne, allt från personalen på djurkliniken Dynan till bekanta som vanligtvis inte är några större kattälskare) utan även ovanligt busig. Hon rev - och jag skällde! Hon åt upp mina blommor och krukväxter - och jag skällde igen på henne! Men vad hjälpte det? Inte ett smack! Till sist gav jag upp och nu 3,5 år efteråt förstår jag vad jag gjorde för fel. Jag var för sträng när jag inte skulle vara det och skämde bort henne när hon inte var värd det. Men trots detta, har hon vuxit upp till en riktigt kelen, harmonisk ganska rolig och originell personlighet, som är kompis med de flesta människorna hon möter. Att hon sen fräser till ibland utan att mena det är förstås en nyck, men den får de stå ut med. Det är ju inte så illa menat utan bara nåt som slinker ur madam då och då.  

Men ve den katt som kommer in på hennes revir - han eller hon är näst intill dödsdömd! Då om någon gång kommer tigern i henne fram och då gäller det att sticka snarast möjligt för den andre stackaren. Hon låter sig inte skrämmas av några stora, stöddiga hankatter det lilla skrället. Och honorna gör hon allt för att skrämma slag på. Här hemma var det livat värre då min ena väninna och hennes pojkvän kom hem här och hade sin honkatt med sig. Först luktade de försiktigt på varandra och småfräste, sen satte Skrållan igång med att jaga Snuttan ut i köket och in under soffan, där det blev vilt slagsmål innan vi hann skilja på busarna. Sen fick Skrållan tillbringa ungefär en halvtimme inne i sovrummet med att begrunda sina synder, medan Snuttan skakande hämtade sig från chocken. Mina vänners katt är betydligt snällare i andra katters sällskap än min. Men trots att jag har en ganska tuff  liten katt på snart 4 år är hon bland det bästa som hänt mig, och jag skulle bli djupt olycklig om något hände henne.

Vi har genom åren kommit varandra alltmer nära, och blivit mer och mer lika varandra, vilket kanske kan låta konstigt i en utomståendes öron. Från att ha varit en vild, busig och mycket självupptagen katt som bara kom då det passade henne själv har hon blivit mer och mer tillgiven och lugn. Nu får jag knappt vara ifred från henne, sitter jag och läser eller skriver är hon med och lägger sig spinnande över boken eller skrivpappret. På kvällarna när jag ligger på soffan och ser på teve smyger hon upp till mig och lägger sig ovanpå mig strax nedanför ansiktet. Då jag är lat - är Skrållan lat. Är det fart på matte (vilket det ofta är, jag är tyvärr av det rastlösa slaget och kan sällan vara stilla när jag är hemma) då vaknar Skrållan till liv och far runt som ett jehu. Allt detta, och mer därtill, gör att jag tycker så oändligt mycket om henne - min egen lilla underbara katt!