I det dunkelt dolda

"Killar gå inte för långt in i skogen. Ni måste kunna höra mig när jag ropar att maten är klar. Och glöm inte bort att ni måste vänta på er kusin. Eva känner inte till skogen lika bra som ni. Ha det så kul ungar så ses vi sen", avslutade moster Rut och log mot oss. Mamma skruvade oroligt på sig. "Ska de verkligen få gå in i skogen? Tänk om..."
Vi hade redan hunnit en bra bit in i skogen och kunde inte längre höra de vuxnas röster. Vi hade väl gått i si så där 20 minuter när vi kom in i en glänta. "Titta, titta! har ni sett vilken häftig resväska" ropade Jan-Erik och pekade på marken. "Wow!" ropade jag och Peter och studerade hänförda den stora bruna kofferten som låg fullt synlig mellan två träd. 
"Den kan vi ha som säng. Om du väntar här, Eva, kan Peter och jag gå och leta efter fler resväskor så vi får varsin säng."
"Tror ni att jag är dum? Jag vill inte stanna kvar här ensam, det kan väl nån av er göra?" 
"Jamen du går så långsamt, och vi känner till skogen. Vi är snart tillbaka." Och på mindre än några sekunder var mina kusiner borta. Själv stod jag ensam kvar och såg mig ängsligt omkring. Med ens var det inte lika roligt att vara i skogen, utan det kändes bara kusligt och hemskt. Vem visste vad som kunde finnas i det dunkelt dolda?