Det var bättre förr

Ja allt var såklart inte bättre. Men en sak var i alla fall mycket lättare och det var att få jobb direkt efter grundskolan. Ja man behövde faktiskt inte ens ha gått gymnasiet för att kunna få ett arbete. Idag är det tyvärr nästintill omöjligt, t.o.m. för de med gymnasiekompetens eftersom det många gånger krävs högskolekompetens. Hur har det kunnat bli så här? 

Jag var själv hjärtinnerligt trött på skolan när jag slutade nian och ville inget hellre än att börja jobba och tjäna pengar. Jag hade sökt och kommit in på en Hemteknisk linje, men klok som jag var tackade jag nej. Det var säkert en trevlig linje, om man nu kände för att utbilda sig till att bli en bra hemmafru. Inte riktigt vad jag hade som prioritet nummer ett. Nä jag ville jobba med människor och jag fick efter bara några månader (det gjorde mig inget att jag var arbetslös de första månaderna, det var ju sommar och det var bara skönt med lite sommarlov) ett beredskapsarbete på en förskola och direkt efter det ett nytt beredskapsarbete på en skola där jag till största delen arbetade som elevassistent fast det egentligen var meningen att jag skulle hjälpa till i skolans bibliotek först och främst. Efter det följde en kort period när jag för första gången var arbetslös. När min handläggare på arbetsförmedlingen erbjöd mig att gå en yrkesinriktad kurs på 8 veckor inom sjukvård och social service så tackade jag självklart ja. Eftersom jag kände att sjukvården var det jag ville satsa på gick jag därefter en vårdbiträdeskurs. Sökte två fasta tjänster, dels en pooltjänst på ortopeden och dels en på den långvårdsavdelningen som jag praktiserade på när jag gick den korta kursen och hade chans på båda. Mitt val föll på ortopeden eftersom jag hoppades på att komma på avd 4 där jag gjort min sjukvårdsbiträdespraktik. Men tyvärr hamnade jag på en annan avdelning där jag inte alls trivdes. Inte pga patienterna utan pga viss personal.   
1980 kände jag mig redo för att börja studera igen och jag sökte och kom in på Folkhögskolan Hvilan i Åkarp. För mig kändes det självklart att läsa in och få gymnasiekompetens på en folkhögskola. Jag var 20 år och kände inte alls för att gå i en vanlig gymnasieskola där så gott som alla elever var mycket yngre än mig. På Hvilan lärde jag känna en massa härliga personer och fick vänner i skiftande åldrar, med olika livserfarenheter. Det var en lärorik och härlig tid som jag har många ljusa, fina och roliga minnen från. Jag är ganska säker på att de flesta ungdomar skulle varit tacksamma om de hade haft samma möjligheter som jag hade, att kunna göra uppehåll i studierna om de ville för att skaffa sig arbetslivserfarenhet innan de valde den väg de ville gå, både studiemässigt som i yrkeslivet.