"Du kan inte ta mig, na na na na na... "Med glittrande ögon och en självsäkerhet som hette duga, rundade 4-årige Olle hörnet av korridoren, innan han med en snabb blick över axeln for in i nästa korridor.
"Joho då, vänta du bara" flämtade den dubbelt så gamla systern Sofie och försökte hålla jämna steg med sin lille vilde bror som for som ett jehu längs värdshusets korridorer. Vilket var allt annat än lätt med en sådan illbatting till bror. Han var inte bara hälften så gammal som henne, han var även dubbelt så snabb. Och dumdristig erfor den lille lintotten sekunden därpå när han med en häftig smäll törnade ihop med den ofantliga gestalten, som helt plötsligt och obarmhärtigt, utan den minsta lilla förvarning, uppenbarade sig framför honom. Med ögon stora som tefat letade sig den lille pojkens blick uppför den enorma besten som stirrade strängt ner på honom med kylig och isande blick."Har inte din mor lärt dig att se upp?" dundrade jätten och tog tag i den lille pojkens armar och skakade honom. Olle skakade som ett asplöv när han med uppspärrade ögon skrämt pep fram: "Jo, men snälla, snälla tant, döda mig inte! Jag är bara ett litet oskyldigt barn."
"Oskyldig och oskyldig" inflikade Sofie som saktat ner farten och spände ögonen i sin lillebror som inte alls var lika kaxig längre. "Säg genast förlåt till tant Sara", sa hon med sin mest förmanande storasyster-röst. "Förlåt tant" hulkade lille Olle och sänkte blicken skamset ner i golvet och en tår rullade långsamt längs hans vänstra kind.
"Men kära lilla barn. Gråt inte" sa tanten med mjuk röst och böjde sig ner och gav Olle en stor kram samtidigt som hon torkade bort hans tårar med en mjuk smekning över kinden. "Alla har vi varit barn, vilket jag nära nog glömde. Så förlåt mig. Det var inte meningen att låta så arg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar