Första kapitlet

"Vakna, vakna Eva, du måste upp! Anthony och hans mamma kommer snart!" Min vildögda och småruffsiga lillasyster Stina ruskade mig ihärdigt. "Mm, mumlade jag till svar. Ge mig bara 5 minuter. Jag ska bara... "Nä hä, nu kommer du!" Min lilla söta men högst irriterande syster såg om möjligt än vildare ut i blicken. "Mamma blir jättearg om du inte går upp nu, genast! Anthony kommer om en halvtimme." 
"Va? skrek jag och for upp ur sängen som skjuten ur en kanon. Kunde du inte ha väckt mig tidigare?" grälade jag. "Vad tror du jag sysslat med de senaste 10 minuterna?" suckade Stina och himlade med ögonen. 
"Tio minuter, jag hade behövt minst en timme. Men det fattar väl inte du? Du är ju bara en liten unge på 9 år." 

Jag rusade in i badrummet och på mindre än en kvart hade jag hunnit gå på toa, duschat, klätt mig och borstat tänderna. Värre var det med håret som inte alls ville lägga sig så snyggt som jag ville. Och sen var det det här med sminket...Att fixa till en perfekt make-up på mindre än 5 minuter var inte lätt. Jag ville ju inte rätt gärna stå där med andan i halsen när Anthony och hans mamma kom. Men tro det eller ej, jag hann! Relativt nöjd med mig själv svassade jag ut ur badrummet bara för att mötas av Stinas kommentar: "Hur ser du ut? Ska du verkligen se ut så där? Vad ska mamma säga? Förresten, gör du reklam för EPA:s svängdörrar, eller???
"Tyst med dig unge! Vem har bett om din åsikt, va?

Drömmen som sprack

Under 1990-talet fattade riksdagen beslutet att alla 6-åringar skulle beredas plats i grundskolan i så kallade förskoleklasser. 1997 startade de första förskoleklasserna i Malmö, i stadsdelarna Fosie, Rosengård och Oxie m.fl. Året därpå var det skolorna i Kirsebergs stadsdel tur att ta emot sexåringarna. Att de flesta skolorna var trångbodda redan kunde inte hjälpas. Sexåringarna skulle in i skolan, kosta vad det kosta ville. För att lösa lokalfrågan så att även de yngsta skulle få plats införde man s.k. spårsystem med ålders-integrerade klasser och de gamla renodlade klasserna upplöstes.

Kristina Persson (f.d. biträdande rektor på Segevångsskolan) och Åke Johansson (områdeschef) kom ut till min dotters förskola för att informera. Vi var många föräldrar som var motståndare till att låta våra barn börja i skolan. Själva hade vi förmånen att ha våra barn på en bra förskola med en väl fungerande sexårsverksamhet ett par gånger i veckan, och vi var bland annat rädda för att våra barn skulle känna sig utanför, att det skulle bli för mycket skola och för lite lek och att det skulle ställas för höga krav på dem att de skulle sitta stilla och tysta och koncentrera sig.

Alla som känner till hur sexåringar fungerar vet att det händer mycket med dem såväl kroppsligt som socialt. Kroppen förändras, armar och ben blir längre och rörelserna yvigare och klumpigare, varken fin-eller grovmotoriken är sig lik, inte heller humöret som åker berg och dalbana. Att begära av dessa förpubertetsbarn med myror i brallan att de ska kunna sitta stilla och lyssna under en hel timme är ett alltför högt krav och ett brott mot 6-åringarnas naturliga mognad. 

Men Kristina lugnade oss med att det skulle bli så bra så. Tack vare att våra sexåringar började ett år tidigare i skolan fick de möjlighet att lära känna den lärare de skulle ha i 1-an och sina klasskamrater. Med sexåringarna och deras förskolelärare skulle även leken komma in i skolan, 7- och 8-åringarna skulle få mer möjligheter än tidigare att leka av sig och de sexåringar som var intresserade skulle kunna ta del av skolarbetet hur mycket de ville och orkade. Att blanda 6-åringarna med 7- och 8-åringar skulle ge de äldre barnen förmånen att känna sig stora och duktiga som kunde hjälpa sina yngre klasskamrater. Det mesta lät riktigt bra, men den blå-rosa drömbilden som målades upp inför oss föräldrar stämmer föga i praktiken.

Många av sexåringarna far illa i en alltför tuff skolvärld, får psykosomatiska besvär, bland annat i form av magsmärtor och huvudvärk och en del retas av de äldre klasskamraterna. Att gå i förskoleklass räknas inte som riktig skola fick min egen dotter erfara som sexåring. Hon var en av de 23 sexåringarna som började på sin skola 1998 i en så kallad F-1:a. Skolan har sedan 1998 åldersblandade klasser med klassindelningarna f-1, 2-3, 4-5 osv indelade i tre så kallade spår: R, S och T. 
Med detta system innebär det för elevernas del att de har en förskolelärare i ett år, en lärare i årskurs 1, därefter byter de lärare minst vartannat år och klasskamrater inför varje nytt läsår. Själv är jag liksom de flesta andra föräldrarna starkt kritisk till detta system som jag inte kan se några fördelar med. Jag hade kunnat acceptera en åldersblandad klass om samma klass följdes åt under hela grundskolan, och inte som nu splittras inför varje nytt läsår, och fick ha samma lärare upp t o m 3-4:an. Då tror jag att det kan bli en bra sammanhållning inom klassen. Framför allt är det en enorm trygghet för barnen att få ha samma lärare under de första viktiga skolåren och få ha samma klasskamrater under hela skoltiden. 

På Pensionatet

"Du kan inte ta mig, na na na na na... "Med glittrande ögon och en självsäkerhet som hette duga, rundade 4-årige Olle hörnet av korridoren, innan han med en snabb blick över axeln for in i nästa korridor.
"Joho då, vänta du bara" flämtade den dubbelt så gamla systern Sofie och försökte hålla jämna steg med sin lille vilde bror som for som ett jehu längs värdshusets korridorer. Vilket var allt annat än lätt med en sådan illbatting till bror. Han var inte bara hälften så gammal som henne, han var även dubbelt så snabb. Och dumdristig erfor den lille lintotten sekunden därpå när han med en häftig smäll törnade ihop med den ofantliga gestalten, som helt plötsligt och obarmhärtigt, utan den minsta lilla förvarning, uppenbarade sig framför honom. Med ögon stora som tefat letade sig den lille pojkens blick uppför den enorma besten som stirrade strängt ner på honom med kylig och isande blick."Har inte din mor lärt dig att se upp?" dundrade jätten och tog tag i den lille pojkens armar och skakade honom. Olle skakade som ett asplöv när han med uppspärrade ögon skrämt pep fram: "Jo, men snälla, snälla tant, döda mig inte! Jag är bara ett litet oskyldigt barn."
"Oskyldig och oskyldig" inflikade Sofie som saktat ner farten och spände ögonen i sin lillebror som inte alls var lika kaxig längre. "Säg genast förlåt till tant Sara", sa hon med sin mest förmanande storasyster-röst. "Förlåt tant" hulkade lille Olle och sänkte blicken skamset ner i golvet och en tår rullade långsamt längs hans vänstra kind.
"Men kära lilla barn. Gråt inte" sa tanten med mjuk röst och böjde sig ner och gav Olle en stor kram samtidigt som hon torkade bort hans tårar med en mjuk smekning över kinden. "Alla har vi varit barn, vilket jag nära nog glömde. Så förlåt mig. Det var inte meningen att låta så arg."

I det dunkelt dolda

"Killar gå inte för långt in i skogen. Ni måste kunna höra mig när jag ropar att maten är klar. Och glöm inte bort att ni måste vänta på er kusin. Eva känner inte till skogen lika bra som ni. Ha det så kul ungar så ses vi sen", avslutade moster Rut och log mot oss. Mamma skruvade oroligt på sig. "Ska de verkligen få gå in i skogen? Tänk om..."
Vi hade redan hunnit en bra bit in i skogen och kunde inte längre höra de vuxnas röster. Vi hade väl gått i si så där 20 minuter när vi kom in i en glänta. "Titta, titta! har ni sett vilken häftig resväska" ropade Jan-Erik och pekade på marken. "Wow!" ropade jag och Peter och studerade hänförda den stora bruna kofferten som låg fullt synlig mellan två träd. 
"Den kan vi ha som säng. Om du väntar här, Eva, kan Peter och jag gå och leta efter fler resväskor så vi får varsin säng."
"Tror ni att jag är dum? Jag vill inte stanna kvar här ensam, det kan väl nån av er göra?" 
"Jamen du går så långsamt, och vi känner till skogen. Vi är snart tillbaka." Och på mindre än några sekunder var mina kusiner borta. Själv stod jag ensam kvar och såg mig ängsligt omkring. Med ens var det inte lika roligt att vara i skogen, utan det kändes bara kusligt och hemskt. Vem visste vad som kunde finnas i det dunkelt dolda?