Det finns många viktiga aspekter rörande barnets bästa som kräver en bättre samhällsplanering och där jag tycker att samhället bör ta ett större och bättre ansvar för att kunna nå upp till artiklarna i FN:s barnkonvention. Några för mig viktiga aspekter är:
* Barn, vars föräldrar av en eller annan anledning inte kan ta hand om sitt barn, bör placeras hos en släkting eller i en familj som står barnet nära och där barnet känner sig tryggt. Domaren ska lyssna på barnet och rätta sig efter barnets önskemål. Om barnet är för litet för att uttrycka sin vilja, bör myndigheterna i första hand söka efter ett hem i barnets närmaste omgivning, dvs bland lämpliga släktingar eller vänner, som inget hellre vill än ta sig an barnet.
* Barn till vuxna med t.ex. förståndshandikapp eller psykisk sjukdom bör få bo tillsammans med sina föräldrar. Men för att säkerställa barnets bästa skall det i de fall som det krävs utses s.k. kontaktpersoner. Dessa ska ha daglig kontakt, om så krävs, med familjen, vara till stöd och hjälp för föräldrarna i deras föräldraroll samt se till så att barnets behov av god omvårdnad, tillsyn, trygghet, kärlek och stöd i utvecklingen tillgodoses på bästa sätt. Ett väl fungerande socialt nätverk runt familjen, bestående av släktingar, goda vänner, personliga assistenter, goda och omtänksamma pedagoger, lärare och andra personalkategorier som familjen kommer i kontakt med är av största vikt för barnet och föräldrarna.
* För att barn med olika funktionshinder ska kunna integreras och aktivt kunna delta i samhällslivet krävs en bättre samhällsplanering. Skolor, förskolor, allmänna lokaler och kommunikationsmedel, utemiljö etc måste anpassas så att de blir tillgängliga för alla. Vid all nybyggnation, miljö och samhällsplanering är det viktigt att ha ovanstående i åtanke.
* Enligt Barnkonventionen, artikel 11, åligger det konventionsstaterna att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. De svenska myndigheterna, med utrikesdepartementet och domstolarna som huvudansvariga för denna frågan, är för flata och måste bli bättre på att agera snabbt och effektivt för att kunna återföra det/de bortförda barnet/barnen hem till Sverige. Myndigheterna måste också bli bättre på att hitta lösningar för hur de kan förhindra och bekämpa detta grymma brott. En idé är att de tar kontakt med de andra konventions-staterna för att få råd och hjälp. Ett samarbete över gränserna för att kunna hitta de bästa och mest effektiva lösningarna på problemet skulle vara mycket bra. Bortförande av barn är ett av de värsta brotten och en djup tragedi för såväl barnen som föräldern som mister sitt/sina barn. Barnen förlorar inte bara kontakten med föräldern hemma i Sverige, de tvingas även att leva i ett främmande land, i en helt annan kultur och under helt andra levnadsförhållande (oftast sämre) med släktingar som de kanske inte känner. I en del fall skickas de ner till det andra landet för att leva och uppfostras av far-eller morföräldrarna, utan båda sina föräldrar för att föräldern som gjort sig skyldig till detta brott anser att de kan få en bättre uppfostran där. Själv är föräldern kvar i Sverige, många gången utan att straffas, vilket är en paradox. Den svenska föräldern har mycket liten chans att återfå sina barn. Dels pga att de svenska myndigheterna inte agerar tillräckligt snabbt och dels pga att det många gånga är som att leta efter en nål i en höstack. De föräldrar som har störst chans att återfå sina barn verkar vara de som varit i det andra landet tidigare och etablerat en bra kontakt med barnets släktingar där, eller de som har råd att anlita någon av de fritagningsorganisationer som finns, exempelvis CTU.
