Min vän Skrållan

Sen den dagen då Skrållan kom in i mitt liv har inget varit sig riktigt likt. Jag hade länge gått och funderat på att skaffa mig en söt liten katt (har alltid älskat djur, då speciellt hundar och katter) men det var först nu, sedan jag flyttat hemifrån, som jag kunde förverkliga min dröm. 

Så jag gjorde som så många andra gör, satte mig ner och ögnade igenom dagstidningens annonser, och ringde än till det ena stället och än till det andra. På ett ställe kostade Europékatterna 600 kr, på ett annat var katterna slut, på det tredje var de små liven inte små utan bortåt 6-7 år och på ett fjärde ville ägaren inte ge mig någon katt eftersom han inte ansåg mej vara någon riktig djurvän eftersom jag inte hade någon trädgård som jag kunde släppa ut mitt husdjur i. Att en innekatt som får mycket kärlek av sin matte och då och då får gå ut i koppel kunde må lika bra som de katter som får springa ute hur mycket de vill, kunde han absolut inte hålla med om. Så där hade jag inget heller att hämta. Men skam den som ger sig! 

Till sist hittade jag ett telefonnummer som gick till 046-området och ringde dit. Tjejen som svarade berättade att de (hon och hennes man) hade en söt 12-veckors kattunge som de tyvärr inte kunde behålla pga att de redan hade två andra katter, dels kattmamman till kattungen och dels sistnämndes broder. Vi bestämde att jag skulle komma och se på den lilla kattflickan dagen därpå, så jag skulle hinna skaffa kattlåda, kattmat och liknande, och sa "hej då" till varandra och la på våra lurar.Dan därpå åkte jag ut till B&W och köpte hela kundvagnen full av olika saker som kunde behövas till en katt, som för att bara nämna en del: kattmat, matskål, kattsand och kattlåda, vitaminer, koppel och kam. Jag hade knappt varit hemma längre än någon timme förrän jag kom på att jag saknade något att forsla min nya vän i. Så, det var bara att ge sig iväg igen, in till stan. Där fick jag tag på en mindre hundkorg utav rotting och kunde, nöjd men mer fattig återvända hem. 

Ett par timmar senare var det dags att ge sig iväg igen. Denna gången bar det iväg med 135-bussen till Bjärred. Väl av bussen började ett ihärdigt, om inte timslångt så åtminstone halvtimmeslångt sökande efter rätt villa. Till slut hittade jag rätt. Skrållans f.d. matte och husse visade sig vara ett ungt, mycket trevligt par och vi pratade både länge och väl om katter och skötsel av dessa etc. Under tiden gjorde jag allt för att bekanta mig med den lilla kattflickan som skulle bli min utan att lyckas speciellt bra, hon var allt annat än intresserad av mig. Nä, tacka vet jag brorsan! tycktes hon tänka och busade på med sin gulrandiga bror Oskar. Själv var hon minst lika vacker som bror sin, och en nästan exakt kopia av sin mor, "brunspotted" som hon är med orange teckning lite här och där. Bl.a. har hon en festlig lite fläck ovanför ögonen, ungefär mitt emellan öronen. Efter att ha varit ute i Bjärred nån timme så fick jag och Skrållan skjuts hem. Trots att de inte ville ha något för Skrållan utan bara ville höra ifrån mig efter en tid igen, så de fick höra hur det gick, kunde jag inte med att inte betala något, så jag gav dem en symbolisk summa på 50 kr. Men för mig är hon givetvis värd allt! 

Tiden som följde var rätt jobbig. Innan vi hann lära känna varandra riktigt höll vi på att gå varandra på nerverna. Skrållan var inte bara en ovanligt vacker kattfröken (ej menat som skryt, det är bara vad de flesta tycker om henne, allt från personalen på djurkliniken Dynan till bekanta som vanligtvis inte är några större kattälskare) utan även ovanligt busig. Hon rev - och jag skällde! Hon åt upp mina blommor och krukväxter - och jag skällde igen på henne! Men vad hjälpte det? Inte ett smack! Till sist gav jag upp och nu 3,5 år efteråt förstår jag vad jag gjorde för fel. Jag var för sträng när jag inte skulle vara det och skämde bort henne när hon inte var värd det. Men trots detta, har hon vuxit upp till en riktigt kelen, harmonisk ganska rolig och originell personlighet, som är kompis med de flesta människorna hon möter. Att hon sen fräser till ibland utan att mena det är förstås en nyck, men den får de stå ut med. Det är ju inte så illa menat utan bara nåt som slinker ur madam då och då.  

Men ve den katt som kommer in på hennes revir - han eller hon är näst intill dödsdömd! Då om någon gång kommer tigern i henne fram och då gäller det att sticka snarast möjligt för den andre stackaren. Hon låter sig inte skrämmas av några stora, stöddiga hankatter det lilla skrället. Och honorna gör hon allt för att skrämma slag på. Här hemma var det livat värre då min ena väninna och hennes pojkvän kom hem här och hade sin honkatt med sig. Först luktade de försiktigt på varandra och småfräste, sen satte Skrållan igång med att jaga Snuttan ut i köket och in under soffan, där det blev vilt slagsmål innan vi hann skilja på busarna. Sen fick Skrållan tillbringa ungefär en halvtimme inne i sovrummet med att begrunda sina synder, medan Snuttan skakande hämtade sig från chocken. Mina vänners katt är betydligt snällare i andra katters sällskap än min. Men trots att jag har en ganska tuff  liten katt på snart 4 år är hon bland det bästa som hänt mig, och jag skulle bli djupt olycklig om något hände henne.

Vi har genom åren kommit varandra alltmer nära, och blivit mer och mer lika varandra, vilket kanske kan låta konstigt i en utomståendes öron. Från att ha varit en vild, busig och mycket självupptagen katt som bara kom då det passade henne själv har hon blivit mer och mer tillgiven och lugn. Nu får jag knappt vara ifred från henne, sitter jag och läser eller skriver är hon med och lägger sig spinnande över boken eller skrivpappret. På kvällarna när jag ligger på soffan och ser på teve smyger hon upp till mig och lägger sig ovanpå mig strax nedanför ansiktet. Då jag är lat - är Skrållan lat. Är det fart på matte (vilket det ofta är, jag är tyvärr av det rastlösa slaget och kan sällan vara stilla när jag är hemma) då vaknar Skrållan till liv och far runt som ett jehu. Allt detta, och mer därtill, gör att jag tycker så oändligt mycket om henne - min egen lilla underbara katt!

Barnets Bästa

Det finns många viktiga aspekter rörande barnets bästa som kräver en bättre samhällsplanering och där jag tycker att samhället bör ta ett större och bättre ansvar för att kunna nå upp till artiklarna i FN:s barnkonvention. Några för mig viktiga aspekter är:

* Barn, vars föräldrar av en eller annan anledning inte kan ta hand om sitt barn, bör placeras hos en släkting eller i en familj som står barnet nära och där barnet känner sig tryggt. Domaren ska lyssna på barnet och rätta sig efter barnets önskemål. Om barnet är för litet för att uttrycka sin vilja, bör myndigheterna i första hand söka efter ett hem i barnets närmaste omgivning, dvs bland lämpliga släktingar eller vänner, som inget hellre vill än ta sig an barnet. 

* Barn till vuxna med t.ex. förståndshandikapp eller psykisk sjukdom bör få bo tillsammans med sina föräldrar. Men för att säkerställa barnets bästa skall det i de fall som det krävs utses s.k. kontaktpersoner. Dessa ska ha daglig kontakt, om så krävs, med familjen, vara till stöd och hjälp för föräldrarna i deras föräldraroll samt se till så att barnets behov av god omvårdnad, tillsyn, trygghet, kärlek och stöd i utvecklingen tillgodoses på bästa sätt. Ett väl fungerande socialt nätverk runt familjen, bestående av släktingar, goda vänner, personliga assistenter, goda och omtänksamma pedagoger, lärare och andra personalkategorier som familjen kommer i kontakt med är av största vikt för barnet och föräldrarna. 

* För att barn med olika funktionshinder ska kunna integreras och aktivt kunna delta i samhällslivet krävs en bättre samhällsplanering. Skolor, förskolor, allmänna lokaler och kommunikationsmedel, utemiljö etc måste anpassas så att de blir tillgängliga för alla. Vid all nybyggnation, miljö och samhällsplanering är det viktigt att ha ovanstående i åtanke.

* Enligt Barnkonventionen, artikel 11, åligger det konventionsstaterna att vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. De svenska myndigheterna, med utrikesdepartementet och domstolarna som huvudansvariga för denna frågan, är för flata och måste bli bättre på att agera snabbt och effektivt för att kunna återföra det/de bortförda barnet/barnen hem till Sverige. Myndigheterna måste också bli bättre på att hitta lösningar för hur de kan förhindra och bekämpa detta grymma brott. En idé är att de tar kontakt med de andra konventions-staterna för att få råd och hjälp. Ett samarbete över gränserna för att kunna hitta de bästa och mest effektiva lösningarna på problemet skulle vara mycket bra. Bortförande av barn är ett av de värsta brotten och en djup tragedi för såväl barnen som föräldern som mister sitt/sina barn. Barnen förlorar inte bara kontakten med föräldern hemma i  Sverige, de tvingas även att leva i ett främmande land, i en helt annan kultur och under helt andra levnadsförhållande (oftast sämre) med släktingar som de kanske inte känner. I en del fall skickas de ner till det andra landet för att leva och uppfostras av far-eller morföräldrarna, utan båda sina föräldrar för att föräldern som gjort sig skyldig till detta brott anser att de kan få en bättre uppfostran där. Själv är föräldern kvar i Sverige, många gången utan att straffas, vilket är en paradox. Den svenska föräldern har mycket liten chans att återfå sina barn. Dels pga att de svenska myndigheterna inte agerar tillräckligt snabbt och dels pga att det många gånga är som att leta efter en nål i en höstack. De föräldrar som har störst chans att återfå sina barn verkar vara de som varit i det andra landet tidigare och etablerat en bra kontakt med barnets släktingar där, eller de som har råd att anlita någon av de fritagningsorganisationer som finns, exempelvis CTU.   

Första kapitlet

"Vakna, vakna Eva, du måste upp! Anthony och hans mamma kommer snart!" Min vildögda och småruffsiga lillasyster Stina ruskade mig ihärdigt. "Mm, mumlade jag till svar. Ge mig bara 5 minuter. Jag ska bara... "Nä hä, nu kommer du!" Min lilla söta men högst irriterande syster såg om möjligt än vildare ut i blicken. "Mamma blir jättearg om du inte går upp nu, genast! Anthony kommer om en halvtimme." 
"Va? skrek jag och for upp ur sängen som skjuten ur en kanon. Kunde du inte ha väckt mig tidigare?" grälade jag. "Vad tror du jag sysslat med de senaste 10 minuterna?" suckade Stina och himlade med ögonen. 
"Tio minuter, jag hade behövt minst en timme. Men det fattar väl inte du? Du är ju bara en liten unge på 9 år." 

Jag rusade in i badrummet och på mindre än en kvart hade jag hunnit gå på toa, duschat, klätt mig och borstat tänderna. Värre var det med håret som inte alls ville lägga sig så snyggt som jag ville. Och sen var det det här med sminket...Att fixa till en perfekt make-up på mindre än 5 minuter var inte lätt. Jag ville ju inte rätt gärna stå där med andan i halsen när Anthony och hans mamma kom. Men tro det eller ej, jag hann! Relativt nöjd med mig själv svassade jag ut ur badrummet bara för att mötas av Stinas kommentar: "Hur ser du ut? Ska du verkligen se ut så där? Vad ska mamma säga? Förresten, gör du reklam för EPA:s svängdörrar, eller???
"Tyst med dig unge! Vem har bett om din åsikt, va?

Drömmen som sprack

Under 1990-talet fattade riksdagen beslutet att alla 6-åringar skulle beredas plats i grundskolan i så kallade förskoleklasser. 1997 startade de första förskoleklasserna i Malmö, i stadsdelarna Fosie, Rosengård och Oxie m.fl. Året därpå var det skolorna i Kirsebergs stadsdel tur att ta emot sexåringarna. Att de flesta skolorna var trångbodda redan kunde inte hjälpas. Sexåringarna skulle in i skolan, kosta vad det kosta ville. För att lösa lokalfrågan så att även de yngsta skulle få plats införde man s.k. spårsystem med ålders-integrerade klasser och de gamla renodlade klasserna upplöstes.

Kristina Persson (f.d. biträdande rektor på Segevångsskolan) och Åke Johansson (områdeschef) kom ut till min dotters förskola för att informera. Vi var många föräldrar som var motståndare till att låta våra barn börja i skolan. Själva hade vi förmånen att ha våra barn på en bra förskola med en väl fungerande sexårsverksamhet ett par gånger i veckan, och vi var bland annat rädda för att våra barn skulle känna sig utanför, att det skulle bli för mycket skola och för lite lek och att det skulle ställas för höga krav på dem att de skulle sitta stilla och tysta och koncentrera sig.

Alla som känner till hur sexåringar fungerar vet att det händer mycket med dem såväl kroppsligt som socialt. Kroppen förändras, armar och ben blir längre och rörelserna yvigare och klumpigare, varken fin-eller grovmotoriken är sig lik, inte heller humöret som åker berg och dalbana. Att begära av dessa förpubertetsbarn med myror i brallan att de ska kunna sitta stilla och lyssna under en hel timme är ett alltför högt krav och ett brott mot 6-åringarnas naturliga mognad. 

Men Kristina lugnade oss med att det skulle bli så bra så. Tack vare att våra sexåringar började ett år tidigare i skolan fick de möjlighet att lära känna den lärare de skulle ha i 1-an och sina klasskamrater. Med sexåringarna och deras förskolelärare skulle även leken komma in i skolan, 7- och 8-åringarna skulle få mer möjligheter än tidigare att leka av sig och de sexåringar som var intresserade skulle kunna ta del av skolarbetet hur mycket de ville och orkade. Att blanda 6-åringarna med 7- och 8-åringar skulle ge de äldre barnen förmånen att känna sig stora och duktiga som kunde hjälpa sina yngre klasskamrater. Det mesta lät riktigt bra, men den blå-rosa drömbilden som målades upp inför oss föräldrar stämmer föga i praktiken.

Många av sexåringarna far illa i en alltför tuff skolvärld, får psykosomatiska besvär, bland annat i form av magsmärtor och huvudvärk och en del retas av de äldre klasskamraterna. Att gå i förskoleklass räknas inte som riktig skola fick min egen dotter erfara som sexåring. Hon var en av de 23 sexåringarna som började på sin skola 1998 i en så kallad F-1:a. Skolan har sedan 1998 åldersblandade klasser med klassindelningarna f-1, 2-3, 4-5 osv indelade i tre så kallade spår: R, S och T. 
Med detta system innebär det för elevernas del att de har en förskolelärare i ett år, en lärare i årskurs 1, därefter byter de lärare minst vartannat år och klasskamrater inför varje nytt läsår. Själv är jag liksom de flesta andra föräldrarna starkt kritisk till detta system som jag inte kan se några fördelar med. Jag hade kunnat acceptera en åldersblandad klass om samma klass följdes åt under hela grundskolan, och inte som nu splittras inför varje nytt läsår, och fick ha samma lärare upp t o m 3-4:an. Då tror jag att det kan bli en bra sammanhållning inom klassen. Framför allt är det en enorm trygghet för barnen att få ha samma lärare under de första viktiga skolåren och få ha samma klasskamrater under hela skoltiden. 

På Pensionatet

"Du kan inte ta mig, na na na na na... "Med glittrande ögon och en självsäkerhet som hette duga, rundade 4-årige Olle hörnet av korridoren, innan han med en snabb blick över axeln for in i nästa korridor.
"Joho då, vänta du bara" flämtade den dubbelt så gamla systern Sofie och försökte hålla jämna steg med sin lille vilde bror som for som ett jehu längs värdshusets korridorer. Vilket var allt annat än lätt med en sådan illbatting till bror. Han var inte bara hälften så gammal som henne, han var även dubbelt så snabb. Och dumdristig erfor den lille lintotten sekunden därpå när han med en häftig smäll törnade ihop med den ofantliga gestalten, som helt plötsligt och obarmhärtigt, utan den minsta lilla förvarning, uppenbarade sig framför honom. Med ögon stora som tefat letade sig den lille pojkens blick uppför den enorma besten som stirrade strängt ner på honom med kylig och isande blick."Har inte din mor lärt dig att se upp?" dundrade jätten och tog tag i den lille pojkens armar och skakade honom. Olle skakade som ett asplöv när han med uppspärrade ögon skrämt pep fram: "Jo, men snälla, snälla tant, döda mig inte! Jag är bara ett litet oskyldigt barn."
"Oskyldig och oskyldig" inflikade Sofie som saktat ner farten och spände ögonen i sin lillebror som inte alls var lika kaxig längre. "Säg genast förlåt till tant Sara", sa hon med sin mest förmanande storasyster-röst. "Förlåt tant" hulkade lille Olle och sänkte blicken skamset ner i golvet och en tår rullade långsamt längs hans vänstra kind.
"Men kära lilla barn. Gråt inte" sa tanten med mjuk röst och böjde sig ner och gav Olle en stor kram samtidigt som hon torkade bort hans tårar med en mjuk smekning över kinden. "Alla har vi varit barn, vilket jag nära nog glömde. Så förlåt mig. Det var inte meningen att låta så arg."

I det dunkelt dolda

"Killar gå inte för långt in i skogen. Ni måste kunna höra mig när jag ropar att maten är klar. Och glöm inte bort att ni måste vänta på er kusin. Eva känner inte till skogen lika bra som ni. Ha det så kul ungar så ses vi sen", avslutade moster Rut och log mot oss. Mamma skruvade oroligt på sig. "Ska de verkligen få gå in i skogen? Tänk om..."
Vi hade redan hunnit en bra bit in i skogen och kunde inte längre höra de vuxnas röster. Vi hade väl gått i si så där 20 minuter när vi kom in i en glänta. "Titta, titta! har ni sett vilken häftig resväska" ropade Jan-Erik och pekade på marken. "Wow!" ropade jag och Peter och studerade hänförda den stora bruna kofferten som låg fullt synlig mellan två träd. 
"Den kan vi ha som säng. Om du väntar här, Eva, kan Peter och jag gå och leta efter fler resväskor så vi får varsin säng."
"Tror ni att jag är dum? Jag vill inte stanna kvar här ensam, det kan väl nån av er göra?" 
"Jamen du går så långsamt, och vi känner till skogen. Vi är snart tillbaka." Och på mindre än några sekunder var mina kusiner borta. Själv stod jag ensam kvar och såg mig ängsligt omkring. Med ens var det inte lika roligt att vara i skogen, utan det kändes bara kusligt och hemskt. Vem visste vad som kunde finnas i det dunkelt dolda? 

Det var bättre förr

Ja allt var såklart inte bättre. Men en sak var i alla fall mycket lättare och det var att få jobb direkt efter grundskolan. Ja man behövde faktiskt inte ens ha gått gymnasiet för att kunna få ett arbete. Idag är det tyvärr nästintill omöjligt, t.o.m. för de med gymnasiekompetens eftersom det många gånger krävs högskolekompetens. Hur har det kunnat bli så här? 

Jag var själv hjärtinnerligt trött på skolan när jag slutade nian och ville inget hellre än att börja jobba och tjäna pengar. Jag hade sökt och kommit in på en Hemteknisk linje, men klok som jag var tackade jag nej. Det var säkert en trevlig linje, om man nu kände för att utbilda sig till att bli en bra hemmafru. Inte riktigt vad jag hade som prioritet nummer ett. Nä jag ville jobba med människor och jag fick efter bara några månader (det gjorde mig inget att jag var arbetslös de första månaderna, det var ju sommar och det var bara skönt med lite sommarlov) ett beredskapsarbete på en förskola och direkt efter det ett nytt beredskapsarbete på en skola där jag till största delen arbetade som elevassistent fast det egentligen var meningen att jag skulle hjälpa till i skolans bibliotek först och främst. Efter det följde en kort period när jag för första gången var arbetslös. När min handläggare på arbetsförmedlingen erbjöd mig att gå en yrkesinriktad kurs på 8 veckor inom sjukvård och social service så tackade jag självklart ja. Eftersom jag kände att sjukvården var det jag ville satsa på gick jag därefter en vårdbiträdeskurs. Sökte två fasta tjänster, dels en pooltjänst på ortopeden och dels en på den långvårdsavdelningen som jag praktiserade på när jag gick den korta kursen och hade chans på båda. Mitt val föll på ortopeden eftersom jag hoppades på att komma på avd 4 där jag gjort min sjukvårdsbiträdespraktik. Men tyvärr hamnade jag på en annan avdelning där jag inte alls trivdes. Inte pga patienterna utan pga viss personal.   
1980 kände jag mig redo för att börja studera igen och jag sökte och kom in på Folkhögskolan Hvilan i Åkarp. För mig kändes det självklart att läsa in och få gymnasiekompetens på en folkhögskola. Jag var 20 år och kände inte alls för att gå i en vanlig gymnasieskola där så gott som alla elever var mycket yngre än mig. På Hvilan lärde jag känna en massa härliga personer och fick vänner i skiftande åldrar, med olika livserfarenheter. Det var en lärorik och härlig tid som jag har många ljusa, fina och roliga minnen från. Jag är ganska säker på att de flesta ungdomar skulle varit tacksamma om de hade haft samma möjligheter som jag hade, att kunna göra uppehåll i studierna om de ville för att skaffa sig arbetslivserfarenhet innan de valde den väg de ville gå, både studiemässigt som i yrkeslivet.