Drömmen som sprack

Under 1990-talet fattade riksdagen beslutet att alla 6-åringar skulle beredas plats i grundskolan i så kallade förskoleklasser. 1997 startade de första förskoleklasserna i Malmö, i stadsdelarna Fosie, Rosengård och Oxie m.fl. Året därpå var det skolorna i Kirsebergs stadsdel tur att ta emot sexåringarna. Att de flesta skolorna var trångbodda redan kunde inte hjälpas. Sexåringarna skulle in i skolan, kosta vad det kosta ville. För att lösa lokalfrågan så att även de yngsta skulle få plats införde man s.k. spårsystem med ålders-integrerade klasser och de gamla renodlade klasserna upplöstes.

Kristina Persson (f.d. biträdande rektor på Segevångsskolan) och Åke Johansson (områdeschef) kom ut till min dotters förskola för att informera. Vi var många föräldrar som var motståndare till att låta våra barn börja i skolan. Själva hade vi förmånen att ha våra barn på en bra förskola med en väl fungerande sexårsverksamhet ett par gånger i veckan, och vi var bland annat rädda för att våra barn skulle känna sig utanför, att det skulle bli för mycket skola och för lite lek och att det skulle ställas för höga krav på dem att de skulle sitta stilla och tysta och koncentrera sig.

Alla som känner till hur sexåringar fungerar vet att det händer mycket med dem såväl kroppsligt som socialt. Kroppen förändras, armar och ben blir längre och rörelserna yvigare och klumpigare, varken fin-eller grovmotoriken är sig lik, inte heller humöret som åker berg och dalbana. Att begära av dessa förpubertetsbarn med myror i brallan att de ska kunna sitta stilla och lyssna under en hel timme är ett alltför högt krav och ett brott mot 6-åringarnas naturliga mognad. 

Men Kristina lugnade oss med att det skulle bli så bra så. Tack vare att våra sexåringar började ett år tidigare i skolan fick de möjlighet att lära känna den lärare de skulle ha i 1-an och sina klasskamrater. Med sexåringarna och deras förskolelärare skulle även leken komma in i skolan, 7- och 8-åringarna skulle få mer möjligheter än tidigare att leka av sig och de sexåringar som var intresserade skulle kunna ta del av skolarbetet hur mycket de ville och orkade. Att blanda 6-åringarna med 7- och 8-åringar skulle ge de äldre barnen förmånen att känna sig stora och duktiga som kunde hjälpa sina yngre klasskamrater. Det mesta lät riktigt bra, men den blå-rosa drömbilden som målades upp inför oss föräldrar stämmer föga i praktiken.

Många av sexåringarna far illa i en alltför tuff skolvärld, får psykosomatiska besvär, bland annat i form av magsmärtor och huvudvärk och en del retas av de äldre klasskamraterna. Att gå i förskoleklass räknas inte som riktig skola fick min egen dotter erfara som sexåring. Hon var en av de 23 sexåringarna som började på sin skola 1998 i en så kallad F-1:a. Skolan har sedan 1998 åldersblandade klasser med klassindelningarna f-1, 2-3, 4-5 osv indelade i tre så kallade spår: R, S och T. 
Med detta system innebär det för elevernas del att de har en förskolelärare i ett år, en lärare i årskurs 1, därefter byter de lärare minst vartannat år och klasskamrater inför varje nytt läsår. Själv är jag liksom de flesta andra föräldrarna starkt kritisk till detta system som jag inte kan se några fördelar med. Jag hade kunnat acceptera en åldersblandad klass om samma klass följdes åt under hela grundskolan, och inte som nu splittras inför varje nytt läsår, och fick ha samma lärare upp t o m 3-4:an. Då tror jag att det kan bli en bra sammanhållning inom klassen. Framför allt är det en enorm trygghet för barnen att få ha samma lärare under de första viktiga skolåren och få ha samma klasskamrater under hela skoltiden.